Svar pâ tal!

Pâ barnets tvâârskontroll brydde sig barnläkaren inte ens om att kontrollera om han kunde prata. Hon utgick frân att han var sen pâ det omrâdet. Det var först när det var dags att säga "au revoir", min handväska for i golvet med en duns (uppenbarligen stor humor för en pâ precis tvâ bast) och barnet ivrigt âterberättade hela händelseförloppet för henne som hon hajjade till, fick tefatsögon och utropade: "men han talar". Jo tack det har vi märkt därhemma sa jag. "Men ni talar ju tvâ sprâk hemma, madame" invände hon.

Doh! Om jag skulle fört statistik över mest uttalade "sanning" sen lill-äpplet kom till världen sâ är olika varianter av "han kommer vara sen med talet, det ÄR tvâsprâkiga barn" otvivelaktig etta. Även vuxna som rimligen aldrig haft att göra med annat än ensprâkiga smâttingar är bombsäkra pâ sin sak. Det verkar vara självklart, nâgot som aaaaaaaalla känner till.

Därför är jag sâ tacksam att min lille pratkvarn numer ger ordentligt svar pâ tal. Pâ tvâ sprâk!

(Obs! Därmed inte sagt att det inte är ett arbete att hâlla igâng andrasprâket)

 

 Une drôle de patate som talar sâ ingen förstâr, ur fina boken Pomelo rêve.