9-5

Hinner inte med det här med bloggandet den här veckan (och tydligen inte förra veckan heller). Det är metro, boulot, dodo som gäller. Fast minus metron för jag jobbar 10 minuter hemifrân, men ändâ. Mycket vardagspusslande för oss som inte är vana att vara tvâ heltidsarbetande... Men nästa vecka, dâ tänker jag föröka hâlla igâng svenskan igen. Sâ det sâ.

Det fina i att fâ sträcka pâ sig

Det har varit en sâdan period av total motighet pâ sistone, Murphys lag osv. Sâ idag känns det sâ in i bomben bra att ha haft en jobbintervju som gick bra. Inget fokus pâ "votre petit accent suédois" eller snack om "jassâ ni har ett barn, madame". Bara fâ prata om det man faktiskt kan. Med nâgon som lyssnar och redan verkar ha förstâtt det man vill ha fram i sitt cv. Som ser att man har potential. Som talar till en som en jämlike. Som verkar intresserad. Och som avslutar med att skaka hand och säger att "ja, det här var ju en mycket lovande intervju". Dâ gör det inte lika mycket att man vet att man är en i högen. En enorm hög av 30, dessutom.

Man gâr ändâ hem med lite rakare rygg. För man har fâtt prata till punkt. Visat vem man verkligen är. (Inte bara varit den där utlänningen som dessutom är mamma). Man har fâtt sträcka pâ sig.

Tillsammans är man mindre ensam

Let's be honest. Att var ofrivillig hemmafru är ganska b, som ungdomen sa pâ min tid. Vissa dagar är av mer eller mindre utgrundliga anledningar bra mycket mer b än andra. Imorse pratade jag för första gângen pâ riktigt med en av mammorna till ett av barnen hos dagmamman, hon râkar ocksâ vara en ofrivllig hemmafru. Trots att vi är i samma situation har vi aldrig kommit oss för att diskutera annat än väder, vind och pâ sin höjd var man fortfarande kan hitta barnplagg pâ rean tidigare. Hon är ocksâ "nyinflyttad" frân Paris, har jobbat i samma kristyngda bransch och trodde liksom undertecknad att allt skulle vara lite lättre här i "smâstan".

Missnöjda parisiennes emellan hävde vi ur oss alla vâra besvikelser med stort B. Sâ. Himla. Skönt. Att. Lätta. Pâ. Locket. Och höra (det som man egentligen innerst inne vet, men har en tendens att glömma bort) att nâgon annan har samma funderingar som en själv. Om det svâra i att fâ en dagis/dagmammaplats när man inte arbetar, fast ändâ förväntas söka jobb och vara disponibel pâ heltid, om att man inte är ensam om att inte ens fâ komma pâ intervjuer och om hur himla b det kan vara med alla välmenande râd som alla förstâsigpâare kommer med (fast de inte har en aning om vad de snackar om).

Det är ju himla synd att nâgon annan befinner sig i samma situation som en själv egentligen. Men samtidigt, hur kliché det än lâter, tillsammans är man mindre ensam. Och om de där jädrans B-na ska vara lite lättare att handskas med mâste de luftas ibland.

Intérim

Att vara en intérimarire. En tillfälligt anställd [person]. Skulle ju kunna vara en angenäm upplevelse, ett tillfälle att känna sig behövd och en chans att visa vad man kan. Helt enkelt en bra planka tillbaks till arbetslivet kan man tänka.

Men man kan ju ocksâ, rent hypotetiskt (bien sûr), hamna pâ ett företag där chefen skriker pâ de anställda inför öppna ridâer. Där de anställda knappt talar med varandra. Man fâr ta med sig eget vatten/kaffe/the om man skulle râka behöva dricka nâgot under dagen. Och lunchrasten är 1, 5 timme lâng för alla (att rucka pâ arbetstiderna är en omöjlighet, trots att alla har ett självständigt arbete utan direkta kundkontakter).

Känner ganska stor tacksamhet att min förra arbetsplats var normal (och att ha nâgot att jämföra med).