Let's be honest. Att var ofrivillig hemmafru är ganska b, som ungdomen sa pâ min tid. Vissa dagar är av mer eller mindre utgrundliga anledningar bra mycket mer b än andra. Imorse pratade jag för första gângen pâ riktigt med en av mammorna till ett av barnen hos dagmamman, hon râkar ocksâ vara en ofrivllig hemmafru. Trots att vi är i samma situation har vi aldrig kommit oss för att diskutera annat än väder, vind och pâ sin höjd var man fortfarande kan hitta barnplagg pâ rean tidigare. Hon är ocksâ "nyinflyttad" frân Paris, har jobbat i samma kristyngda bransch och trodde liksom undertecknad att allt skulle vara lite lättre här i "smâstan".
Missnöjda parisiennes emellan hävde vi ur oss alla vâra besvikelser med stort B. Sâ. Himla. Skönt. Att. Lätta. Pâ. Locket. Och höra (det som man egentligen innerst inne vet, men har en tendens att glömma bort) att nâgon annan har samma funderingar som en själv. Om det svâra i att fâ en dagis/dagmammaplats när man inte arbetar, fast ändâ förväntas söka jobb och vara disponibel pâ heltid, om att man inte är ensam om att inte ens fâ komma pâ intervjuer och om hur himla b det kan vara med alla välmenande râd som alla förstâsigpâare kommer med (fast de inte har en aning om vad de snackar om).
Det är ju himla synd att nâgon annan befinner sig i samma situation som en själv egentligen. Men samtidigt, hur kliché det än lâter, tillsammans är man mindre ensam. Och om de där jädrans B-na ska vara lite lättare att handskas med mâste de luftas ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar