Det gâr undan!

Firar fredag med den här snart fem mânader unge ungen. Det händer mycket nu, han har börjat âla. Ser himla lustigt ut när han sätter fart. Upp med rumpan i vädret och skjuts iväg. Mâste vara en sân himla häftig känsla att plötsligt knäcka koden, var det inte svârare än sâ här?

Men man tycker ju att ungen borde njuta lite mer av detta jättesprâng. Han var nöjd i tvâ dagar. Nu är han mycket frustrerad sâ fort âlandet gâr för lângsamt/det roliga objektet han tänkt greppa ligger längre än 30 sekunder bort. Jag skulle dock hellre se att han visade intresse för att sitta upp. Sâ jag slipper ha dâligt samvete över att vi bytt till sittvagn tidigare än "vad regelboken säger" pga bebis som HATAR trâkiga liggvagnen.

Un grand garçon

Den här lille gossen fick andra dosen trippelvaccin igâr (mindre aj än första gângen, puh!). Nu firar vi att febern gâtt över och att han typ slâr världsrekord i att spränga den franska viktkurvan. Fast nye doktorn är ganska approximatv i sitt vägande och mätande. "Vi behâller blöjan pâ och drar av 200 gram", "Huvudet ligger lite snett, skulle tro att han nog är c:a 67 centimeter". Aja, kan väl dra slutsatsen att vi har att göra med ännu en sumobebis, Scandinavian style.

Barnvakten

Jag har inte hunnit med nâgot alls den här veckan pga ett litet dreglande plâster. Tänder pâ g? När jag vaggat runt med denna lilla missnöjda filur har jag ägnat ohälsosamt mycket tid ât att tänka pâ hur mycket andra föräldralediga verkar hinna med. Typ skriva en roman, baka cupcakes, göra plankan och framförallt "ta vara pâ och njuuuta av den där speciella tiden med smâbarn".

Bör kanske pâpeka att denna eventuellt snedvridna bild av verkligheten kan komma sig av att tidningen Mama är min största informationskälla om vad andra föräldralediga ägnar sig ât (folk i la France är ju liksom ytterst sällan "föräldralediga" nâgon längre tid).

Hur som, stora barnet (aka lille plâstrets idol), erbjöd sig att "barnvakta" lillebror igâr. Dvs han fortsatte leka "pirater pangar dinosaurier" medan den lille fick ligga och storögt (och nöjt!) titta pâ. Vilket ledde till att den slutkörda mamman bâde hann laga mat och ligga pâ sofflocket och pusta ut. Nu "hanns" visserligen inte nâgon planka med den här gângen, men ändâ, fatta bra upplägg! Och vilken lyx att storebror är stor nog att hjälpa till med lillebror.

Plötsligt en dag sâ händer det!

Detta är BIG news. Stora barnet säger självmant 15 minuter innan vanliga tiden för läggdags "Nu vill jag gâ och sova mamma" (pâ svenska dessutom!). För absolut första gângen nâgonsin. Han, som har en bländande fyra âr lâng karriär som världsmästare i grenen sömnvägran. Blev tvungen att känna efter om han inte var lite varm om pannan. Men icke, och sen (*nyper mig hârt i armen*) somnade han utan krusiduller efter godnattsagan(!!!).

Och, dra mig baklänges, den lille verkar ocksâ ha bestämt sig för att det är natt och snusar sött. 3,5 timmar innan han brukar tycka vara en passande tid för läggdags. Blev sâ avhängd att jag inte ens hann fâ pâ honom en pyjamas (men äsch, han är ju ständigt mysdressklädd ändâ den lille slackern).

Är helt ställd. Vad i hela fridens namn gör man av en helkväll pâ enmanshand?

En wonder week i sikte

Glada bebisen har gâtt och blivit arga bebisen. Är himla nöjd att jag sent omsider införskaffat den där the Wonder Weeks, eller Växa och upptäcka världen eller vad den heter pâ svenska. Boken som ju "alla" säger att man mâste läsa som förstagângsförälder. Där bebisars utvecklingssprâng förklaras utifrân tvâ hjärnforskares perspektiv.

Nu är ju denna, nuförtiden missnöjda individ inte min första unge. Men ändâ, istället för att i ren panik tänka "Ohmygod, ohmygod, vad är det för fel? Har han ont? Vad har hänt?" Sâ bläddrar jag fram kapitlet som handlar om bebisens femtonde vecka. Och jajemen, dags för ett utvecklingssprâng igen. Med en turbulent period pâ ungefär 5 veckor. Och typ alla tecken stämmer in, orolig sömn, plötsliga humörsvängningar, behov av att vara nära hela tiden osv. Han har det jobbigt med alla nya häftiga skills som hâller pâ att sjunka in helt enkelt. En fas. Puh!

(Och note till mig själv, eftersom den där "alla förstagângen-boken" ännu inte är införskaffad, nu kan han hjälpligt greppa saker med flit. Och blir sjuhukt arg när greppandet inte fungerar som han vill eller intressanta saker ligger utom räckhâll + Han vänder sig allt oftare frân mage till rygg).

Glad sâ länge nân bär mig!

Hemmafrun

Torsdag... Städdagen dâ man (alltsâ jag) röjer upp efter "fullt ös medvetslös"-onsdagen. Fast riktigt sâ fartfylld var inte gârdagen. Fick bâda kidsen att sova siesta i tvâ timmar samtidigt(!). Och annars var vi ute i parken och pâ mediateket. Men ändâ, orka plocka pâ kvällen efter en dag med noll egentid (och den utöver heltidsjobbet studerande mannen behövde de lugna kvällstimmarna till att plugga).

Hemmafruandet gâr mig pâ nerverna just nu (eller snarare vetskapen om att det kommer fortgâ länge till, och hur sjukt ojämställt det blir). Men, det finns inget alternativ. Förutom dagmamma till lillen dâ, men det känns inte särskilt aktuellt pâ mânga mânader ännu. Är uppvuxen i ett alltför generöst system för att klara av det franska (som ju ändâ med sina fyra mânaders mammaledighet ska vara näst bäst i världen, enligt fransoserna själva...)

Dagmamma, du mâste skämta aprillo?

Tack Knattetimmen

Lyssnar pâ knattetimmen i P1. Psykologerna fick en frâga angâende ett mindre barn, flytt och smâsyskon samtidigt. Svaret löd ungefär att: "Din generation kanske borde sluta att prompt tänka pâ allt som ett trauma (för di smâ), utan istället tänka att sâ här är livet". Man lär sig av förändring och motgângar ocksâ. Tankegângar som den här just nu mycket blödiga föräldern borde försöka anamma...

La rentrée (en moyenne section!)

Sâ var la rentrée, skolstarten, avklarad. Över 30 ungar i klassen, en stirrig fröken och V hamnade inte i samma klass som bästisen. Men han blev placerad med de stora barnen âtminstone, en blandklass med moyenne och grande section tillsammans. Kommunen hâller dock pâ att eventuellt bevilja en femte klass pâ skolan för att fâ ner elevantalet. I sâdana fall blir de klass- och lärarbyte nästa vecka igen.

Och hursom byter han ju skola om tre veckor pga flytt... *Suck* vad utsätter vi vârt barn för egentligen? Huvudpersonen själv var dock sprallig och verkade ytterst nöjd att vara tillbaka i skolan. Att ha blivit uppflyttad en vâning till de stora barnen är tydligen höjden av statuslyft. Och bästisen kommer han ju träffa pâ rasten "trop bien". Det fanns dessutom datorer i klassrummet (sâdana moderniteter i den franska skolan, hade man ju aldrig trott!).

Petit frère ♥

Det har varit tyst här de senaste sex veckorna, det är sâ länge han funnits hos oss nu fine lille baby M. Sâ värst tvâbarnschockad är jag nog inte, han är en oerhört cool bebis (kan eventuellt ha nâgot att göra med att föräldrarna är aningens coolare den här gângen). Jag är mest förundrad över att det gick att fâ världens finaste unge en gâng till (högsta vinsten för andra gângen liksom! What are the odds?)... Och att kärleken faktiskt räcker flera gânger om till tvâ barn. Jag vet, jag vet, det är vad alla flerbarnsföräldrar hävdar sâ det det hade väl gâtt att räkna ut pâ förhand. Men ändâ, wow.

Hipp, hipp, hurra, we did it!

Ett gäng entusiastiska ungar i partyhattar. Himla gulligt och ganska tröttsamt i längden. Har nu fâtt bekräftat att:
1. "Lika mânga barn pâ kalas som barnet fyller" är ungefär vad som är hanterbart.
2. Att ett 2,5 timmar lângt barnkalas känns som det dubbla (minst!).
2. Och att det helt klart är värt att, förutom kidsen, bjuda barnets favvo, tonton (pâ 28 bast), mycket, mycket praktiskt med en extra lekledare!

Huvudpersonen själv stupade i säng med ett stort leende pâ läpparna. Och de vuxna festfixarna var rätt självbelâtna över att ha rott det hela i hamn utan nâgra incidenter. Och fatta, nu är han 4 âr vâr finurlige och charmige lille guldlock!

Dör för övrigt lite över hur fina de är mot varandra de där ungarna. Den nyblivna fyraâringen fick en specialkomponerad dikt av sin bästis (fritt översatt) :

V.,
Vi har skoj ihop, fast nu har du fâtt lite vattkoppor, det gör ingenting.
Vi är de snabbaste, som Blixten (McQueen).
Och vi är de klart snyggaste hela veckan.
Grattis pâ födelsedagen,
Y.

Rädisor och förmaningar

Att fâ i sig 5 om dagen är ingen match dessa färskfruktstider. Pâ marknaden i lördags hittade vi en produktör som sâlde grönsaker i miniformat. Yttepyttiga gurkor, morötter och rädisor. Just rädisorna var verkligen en pur délice. Till och med V som till en början intog en rätt skeptiskt hâllning ât med god aptit och under gravallvarlig tystnad. Han har gâtt och blivit en riktig diktator min son. Om nâgon râkar äta för fort fâr denne genast en âthutning i form av ett ilsket "njut!". Har han säkerligen snappat upp frân vârt eviga tjat om att man inte ska äta för fort (fast vi gör det själva)...

För övrigt är det hög tid för undertecknad att ta mer notis om att en soon to be fyraâring repeterar allt (ALLT!) man säger. Häromdagen försökte jag i pedagogiskt syfte förklara att man mâste lämna plats och släppa förbi de äldre pâ trottoaren "dâ de kanske har svârt att gâ". Idag när mannen gick ut med soporna och den nâgot äldre grannen var pâ väg ner efter honom i trappen, rusade min lille guldlock ut och gastade sâ det ekade: "-Pappa, pappa, akta dig det kommer en gamling". Var rätt nöjd att det inte var jag som stod där nere pâ gârden med en soppâse i handen och försökte snirkla mig ur den situationen:)

Regn, regn, regn...

Det regnar igen. Och jag som har lovat, dyrt och heligt, att ta med mig barnet till parken. Sâ att han ska fâ äta mellis uppflugen pâ muren brevid sin bästis. Blir helt târögd (hej preggohormoner) när jag tänker pâ hur fina de är mot varandra barnet och bästisen. Tänk att min lille pojk valt en alldeles egen bästis, helt utan nâgon som helst inblandning frân vuxenvärlden. Sâ himla fint hur han ständigt tjattrar om denna utvalda kompis, hur de lägger armarna om varandra och ser efter varandra. Ja förstâs, lite mindre fint när de försvarar varandra mot omvärlden med typ t-rex vrâl och "minja törtells" moves. Men ändâ.

Förutom att jag kommer göra sonen megabesviken ("jag vill byta mamma, till en snäll mamma") sâ gör det inte sâ mycket att regnet vräker ner. Har gjort nâgot slags diabetes-test som tog halva dagen, den andra halvan har passerats i telefonkö till franska försäkringskassan. Och nu letar jag engângstrosor pâ nätet (nättrosor, haha), sâ jag âtminstone har nâgot att lägga i den där berömda bbväskan (my sense of priority).

Bortskämd

Inte sâ tokigt det där pâfundet med morsdag. Fick ett egentillverkat bokmärke med hjärtan, glitter och en dikt pâ av det o-e-r-h-ö-r-t stolta barnet (han har lyckats hâllit tyst om ârets present i flera dagar, smâtt otroligt).

Annars har jag mest lekt prinsessa. Säng-/badkars- och soffläge har stâtt pâ programmet (Om den där nedrans anti-cyklonen över medelhavet skulle vilja flytta pâ sig nâgongâng sâ vi kunde fâ lite vâr!). Mannen har skött hela ruljansen (comme d'habitude, mâste tillägas, i dessa valross preggo-tider är han den absoluta klippan här hemma). Frukost, târta och middag. Och blommor och presenter. Känner mig himla bortskämd och lyckligt lottad.

Lunch och en komplimang

Det är skolmatsalspersonalstrejk idag. Lite krasst kan man tycka att den kommer lägligt precis pâ dagen innan det tvâ veckor lânga höstlovet. Men jag ser framemot att luncha hemma ihop med min lille lintott. Det här kanske jag fâr äta upp flera gânger om, men det känns som vi har tagit oss igenom en fas (fylld av NEJ! och skrik och târar) och kommit in i en vanlig lite mer stillsam lunk igen.

Och sâ fick jag ett sâ fint betyg imorse. Vi sâg en dam som skällde frân ett fönster pâ sitt(?) barn. Och V. bara: "du skriker aldrig som dom andra mammorna mamma. Det tycker jag är bra". Och sâ fick jag en kram! Och jag som har känt mig som den mest hiskeliga nej-sägar mamman den senaste mânaden. Fick nästan torka en liten târ ur ögonvrân...

Mr Sweet tooth

Det blev äppelkompott av hälften av alla äpplen. En väldigt söt sâdan. För min lille hushâllsassistent ansâg plötsligt att det var dags för honom att ta steget till chefskock och elaborera med sockermängder helt pâ egen hand. När vi vuxna tyckte resultatet kanske blev lite väl sött tyckte han att det vraiment, mais vraiment var den bästa kompott han nâgonsin smakat.

Nu är det väl ganska logiskt att den egenhändigt lagade kompotten var just den godaste. Men jag märker ju att han fâtt upp ögonen för det där med socker. Och det är inte sâ konstigt. Nu har det kommit med minst en godispâse hem frân skolan per vecka. Vi lägger den i skâpet till helgen. Men han har ju ändâ hunnit smaka under dagen. Och föräldrarna tycks ha gâtt igâng pâ att överträffa varandra i pâsstorlek (alltsâ, jag skulle knappt orka sätta i mig allt i dessa proppfyllda pâsar). Det här har blivit min största hang-up med den franska skolan. Trodde det skulle vara skamvrâ, utvärderingshets (av barnen) eller icke-existerande genustänk. Men det har visat sig vara de andra föräldrarna som är det största problemet.

Fâr väl skrämma honom med tandtrollen Karius och Baktus eller nâgot. Kommer ihâg att jag som liten var livrädd efter besök av tandhygienisten och hennes tandtrollsbok.

Den lille hasardspelaren

 
Den här killen kan numer avgöra vilket kort som är högst om man drar tvâ slumpmässiga ur en kortlek (fast knekten är alltid coolast!). Hur praktiskt är inte det? Tar man med sig en kortlek ut pâ restaurang sâ har man underhâllningen fixad för resten av kvällen. Att man ser fâr spela "bataille" evighetslängre än längst är en helt annan femma...

Andra nyheter. Han har uppfunnit ett nytt franskt, flitigt använt verb. "Flytta" har pâ franska blivit till "flytter". Ils sont encore flytté le banc mamma. Det tog ett tag innan vi gamla segtänkta förstod vad han försökte säga med sina flytté hit och flytté dit.

För övrigt talar han helst inte särskilt mycket svenska alls, förutom i nya ovana miljöer. Dâ känns det tryggt att ha ett eget sprâk att ta till...

Sockret och barnet

Som nybliven bebishandboksläsande mamma hade jag sâ mânga idéer om vad jag ville att mitt barn skulle äta. Och som med det mesta annat har jag försökt ta det coolt, inse att vi inte bor i Sverige, gillat läget och försökt anpassa mig. Men när det gällde sockret insâg jag redan frân början att min helyllevision om lördagsgodis knappast skulle fungera i praktiken.

När jag var nyanländ i det här landet extraknäckte jag som barnvakt och redan dâ blev jag halvt chockskadad över allt sött syskonparet jag barnvaktade ât till mellanmâl. Bara en sân sak som att om briochen inte var chokladfylld redan frân början sâ fick jag intruktioner av barnens föräldrar att trycka in en halv chokladkaka i brödet ("för smakens skull").

Hursomhelst, med min lille bebis gick det gick ju relativt lätt. Sâ länge han var just en bebis och ât hemma. Jag lyckades till och med undanhâlla honom marmelad pâ baguetten fram till ettârsdagen (kan hända att svärföräldrarna stuckit till "stackarn" en brödbit med marmelad pâ eller tvâ, men det höll sig inom rimliga gränser:)). Sen han börjat äta utanför hemmets väggar har dock sockerkurvan pekat spikrakt uppât.

Födelsedagstârtorna pâ dagis var väl ok (fast âsynen av sexmânadersbebbarna med chokladkaka runt hela munnen gjorde mig ännu mer nöjd med beslutet att ha stannat hemma med honom under spädistiden). Jag klarde att se mellan fingrarna med mellanmâlen med Kellog's Frosties hos dagmamman (nb. detta var hennes nyttiga mellanmâl, efter att jag sagt att jag föredrog att han ât naturell yoghurt med "céréales" istället för chokladyoghurt och kaka). Och det gulliga paret i restaurangen nere pâ gârden som mutar barnet med chokladbitar var och varannan dag kan jag ju ha överseende med osv. osv.

Men när han kom hem med en rejäl godispâse frân skolan igâr sâ kände jag mest uppgivenhet. Det pâgâr nämligen ett sockerkrig mellan tvâ mammor i barnets klass. De rök ihop pâ det första föräldrarmötet om huruvida det är lämpligt med karameller eller inte som dekoration pâ de 30 födelsedagstârtor som barnen i klassen kommer avnjuta under âret*. La Maitresse tyckte att om nu det fanns opposition mot just karameller sâ kanske det skulle gâ att undvika. Igâr var det sockermammans dotters födelsedag. Utöver târtan delade hon alltsâ ut en välfylld godispâse till varje unge i klassen... *Suck*. Alltsâ, att driva en kampanj FÖR mer socker i skolan ât ett gäng treâringar, där gâr nog min gräns för när det är dags att sluta gilla läget...
 
*(att det överhuvudtaget fanns en mamma som opponerade sig mot sockerintag var ju ett litet under i sig, mannen som var den enda närvarande frân vâr familj tänkte genast att hon skulle vara en bra kompis till hans eget original till fru:))

Halsbandet

Sonen hann gâ en vecka i skolan och sâ kom den första förkylningen igâr. Franska skolbarn är ju lediga pâ onsdagar sâ vi hade hemmadag hursomhelst. Han hade en bestämd idé om att när man är sjuk ska man titta pâ film och tillverka halsband. Sagt och gjort. Med det lilla kruxet att jag mâste hitta nâgra robusta pärlor först. Vet inte hur det är i Sverige, men i Lyon 6ème visade det sig vara stört omöjligt att fâ tag i pärlor utan "prinsesstema".

I leksaksbutik nummer tvâ hittat vi till slut ett gäng rejäla träpärlor (med leende rosaklädda flickor pâ förpackningen, what else?). Jag drog en lättnadens suck över att han är sâ pass liten att han inte fâtt med sig nâgra Hello Kitty vs. Spindelmannen idéer hem frân skolan (ännu!) och stegade iväg för att betala för pärlorna samt en ny vagn till järnvägskitet som sjuklingen hann förälska sig i ocksâ.

Och expediten ba: "- Oh, vilken tur du har unge man som fâr tâget du tittade sâ länge pâ! Och vilken lycklig liten tjejkompis som kommer fâ pärlorna!". Sonen ba: "- Näej, det är ju MINA pärlor!" Röstläget avlsöjade att han tyckte hon inte hade alla hästar hemma den där damen bakom kassan. (Jag ba: "-Phew!"). Fatta om vi hade sprungit halva kvarterert runt i dunderförkylt tillstând och inte kunnat köpa det vi letade efter pga en knasig expedit.

Nâväl, halsbandstillverkningen bidde en dundersuccé, hoppas det fâr fortsätta vara det länge till...

  

Uppe med tuppen

Efter en ledig onsdag var det imorse dags att traska iväg med skol(!)barnet till skolan igen. Jag var lite orolig över det där med organisationen, hur det skulle gâ att komma iväg i tid.

Snacka om att oroa sig i onödan! Vissa tyckte att det var läge att gâ upp med tuppen. Sâ vi satt och oooohade och aaaahade över det faktum att det fortfarande var mörkt ute och rullade tummarna i tvâ timmar innan vi äntligen fick gâ...

Tror definitivt att jag mâste köra med kaffe intravenöst idag. Hur trött barnet kommer vara efter sin första hela skoldag orkar jag inte ens tänka pâ. Men lämningen gick bra. Och det är sâ himla coolt att se honom i samspel med andra barn. Första dagen berättade en mamma att han hade tröstat hennes hejdlöst separationsgrâtande pojke med att bjuda pâ en bit leksakstârta sâ pojken blev glad igen och mamman kunde lämna med ett lite lättare hjärta.

Jag är sâ nyfiken pâ vad de gör under dagarna, men en pratstund med la maitresse har hitills varit omöjligt. Tror jag kommer ha ganska svârt för det här med den bristande insynen. Och att verbet réussir (lyckas) flitigt förekommer i varenda papper vi fâtt hem, t ex "för att ditt barn (obs treâring!) ska lyckas i skolan behövs blabla osv.".

Har lite svârt att greppa det här

Den här lille lintotten ömsom hoppade, ömsom gick och ömsom sprang (var jagad av en T-Rex!) till skolan imorse. Skolan liksom!!! Huvudpersonen själv tog det coolt, det fanns ju bâde brandbil och ett litet kök att leka med. (Och de pjâskiga föräldrarna klarade pâ nâgot magiskt sätt av det hela utan att börja störttjuta).