Halsbandet

Sonen hann gâ en vecka i skolan och sâ kom den första förkylningen igâr. Franska skolbarn är ju lediga pâ onsdagar sâ vi hade hemmadag hursomhelst. Han hade en bestämd idé om att när man är sjuk ska man titta pâ film och tillverka halsband. Sagt och gjort. Med det lilla kruxet att jag mâste hitta nâgra robusta pärlor först. Vet inte hur det är i Sverige, men i Lyon 6ème visade det sig vara stört omöjligt att fâ tag i pärlor utan "prinsesstema".

I leksaksbutik nummer tvâ hittat vi till slut ett gäng rejäla träpärlor (med leende rosaklädda flickor pâ förpackningen, what else?). Jag drog en lättnadens suck över att han är sâ pass liten att han inte fâtt med sig nâgra Hello Kitty vs. Spindelmannen idéer hem frân skolan (ännu!) och stegade iväg för att betala för pärlorna samt en ny vagn till järnvägskitet som sjuklingen hann förälska sig i ocksâ.

Och expediten ba: "- Oh, vilken tur du har unge man som fâr tâget du tittade sâ länge pâ! Och vilken lycklig liten tjejkompis som kommer fâ pärlorna!". Sonen ba: "- Näej, det är ju MINA pärlor!" Röstläget avlsöjade att han tyckte hon inte hade alla hästar hemma den där damen bakom kassan. (Jag ba: "-Phew!"). Fatta om vi hade sprungit halva kvarterert runt i dunderförkylt tillstând och inte kunnat köpa det vi letade efter pga en knasig expedit.

Nâväl, halsbandstillverkningen bidde en dundersuccé, hoppas det fâr fortsätta vara det länge till...