Som nybliven bebishandboksläsande mamma hade jag sâ mânga idéer om vad jag ville att mitt barn skulle äta. Och som med det mesta annat har jag försökt ta det coolt, inse att vi inte bor i Sverige, gillat läget och försökt anpassa mig. Men när det gällde sockret insâg jag redan frân början att min helyllevision om lördagsgodis knappast skulle fungera i praktiken.
När jag var nyanländ i det här landet extraknäckte jag som barnvakt och redan dâ blev jag halvt chockskadad över allt sött syskonparet jag barnvaktade ât till mellanmâl. Bara en sân sak som att om briochen inte var chokladfylld redan frân början sâ fick jag intruktioner av barnens föräldrar att trycka in en halv chokladkaka i brödet ("för smakens skull").
Hursomhelst, med min lille bebis gick det gick ju relativt lätt. Sâ länge han var just en bebis och ât hemma. Jag lyckades till och med undanhâlla honom marmelad pâ baguetten fram till ettârsdagen (kan hända att svärföräldrarna stuckit till "stackarn" en brödbit med marmelad pâ eller tvâ, men det höll sig inom rimliga gränser:)). Sen han börjat äta utanför hemmets väggar har dock sockerkurvan pekat spikrakt uppât.
Födelsedagstârtorna pâ dagis var väl ok (fast âsynen av sexmânadersbebbarna med chokladkaka runt hela munnen gjorde mig ännu mer nöjd med beslutet att ha stannat hemma med honom under spädistiden). Jag klarde att se mellan fingrarna med mellanmâlen med Kellog's Frosties hos dagmamman (nb. detta var hennes nyttiga mellanmâl, efter att jag sagt att jag föredrog att han ât naturell yoghurt med "céréales" istället för chokladyoghurt och kaka). Och det gulliga paret i restaurangen nere pâ gârden som mutar barnet med chokladbitar var och varannan dag kan jag ju ha överseende med osv. osv.
Men när han kom hem med en rejäl godispâse frân skolan igâr sâ kände jag mest uppgivenhet. Det pâgâr nämligen ett sockerkrig mellan tvâ mammor i barnets klass. De rök ihop pâ det första föräldrarmötet om huruvida det är lämpligt med karameller eller inte som dekoration pâ de 30 födelsedagstârtor som barnen i klassen kommer avnjuta under âret*.
La Maitresse tyckte att om nu det fanns opposition mot just karameller sâ kanske det skulle gâ att undvika. Igâr var det sockermammans dotters födelsedag. Utöver târtan delade hon alltsâ ut en välfylld godispâse till varje unge i klassen... *Suck*. Alltsâ, att driva en kampanj FÖR mer socker i skolan ât ett gäng treâringar, där gâr nog min gräns för när det är dags att sluta gilla läget...
*
(att det överhuvudtaget fanns en mamma som opponerade sig mot sockerintag var ju ett litet under i sig, mannen som var den enda närvarande frân vâr familj tänkte genast att hon skulle vara en bra kompis till hans eget original till fru:))
