Paris, ett fotoreportage av det kortare slaget

Blev ganska full i skratt när jag tömde kameran efter helgens förlustelser. Om väldigt fâ foton betyder att man har haft väldigt roligt (och inte hunnit dokumentera) sâ skriver jag under pâ det.

I give you Heli's Paris:

Fototillfälle 1: Wow, fasaden pâ St Paul- St Louis, har ju blivit skinande viiiiiit. Tydligen värt ett foto.

Fototillfälle 2: Rose Bakery har öppnat fillial i la Maison Rouge, fondation de Antoine de Galbert (10 Bd de la Bastille). Perfekt för brunch innan hemfärd frân Gare de Lyon. Och det var väl typ här jag kom pâ att jag totalt glömt att ta upp kameran under helgen:)

Annars är jag väldigt trött efter allt nattsuddande, har fortfarande ont i fötterna efter allt promenerande och är totalt startstruck efter att nästan ha krockat med Sébastien Tellier (dâ denne store man hukade sig över halva trottoaren för att fotografera en mycket liten blomma pâ rue Charlot).

Paris 41:20

Är sâ himla trött och förkyld men nöjd ändâ. För klockan 18:36 sätter jag mig pâ tâget för att tvâ timmar senare möta upp mannen och släntra ut i parisnatten! Om allt gâr efter tidtabell stannar vi i 41 timmar och 20 minuter. Försöker styra upp nâgon slags plan med sâdant som mâste hinnas med (träffa vänner, flanera, dinera!). Men det är mission impossible. Antar att vi fâr improvisera, brukar bli bäst sâ.

Petit Pan

Blev sâ himla glad när jag sâg att damen i barnaffären runt hörnet tagit in massvis med artiklar frân parisbaserade Petit Pan. Nu alldeles strax ska en lyckligt lottad nyföding fâ tofflorna pâ bilden. Är lite avis. Fâr ta och sy upp och vârpiffa med kuddar i samma tyg. För i ärlighetens namn är garderoben lite väl välfylld med nästintill oanvända etnoinspirerade, smällkarameller till kläder (iaf för en i grunden ganska svart/vit/beige- fegis till skandinav).

ögonfröjd

När vi bodde i Paris utvecklade jag och mannen riktiga parisfasoner som alla en province (pâ landsbygden, alltsâ resten av Frankrike;)) tycker är helt outhärdliga. Vi blev alltmer fullt och fast övertygade om att vi bodde i världens till ytan mest fulländade stad. Att ingenting kunde mäta sig med Paris skönhet. Och vi avundades alla de turister som obekymrat flanerade runt och insöp atmosfären utan att behöva tänka pâ parisisk vardagsproblematik (som en katastrofal bostadsmarknad, knökfulla pendeltâg, inga dagisplatser osv...).

Och nu när jag av oklar andledning halkat in pâ drömska pastelliga parisbilder pâ Pinterest (kanske vad det undermetvetna anser vara bästa feel-good medicinen pâ en mândag) sâ tänker jag att jag är rätt lyckligt lottad som bor tvâ timmars tâgresa frân denna fina plats pâ jorden.

Bilder, som sagt, frân Pinterest

Paris, tu me manques

Dags att hämta barnet och officiellt inviga fredagskvällen (yihoo!). Helgyran till trots är det ofrânkomligt den dag dâ saknaden efter den förra hemstaden är som störst. Ljusets stad om natten alltsâ, pure magic.

Bon week-end!

Macarons pâ japanska

Macaron Yuzu. Klicka för fler frestelser!

När min Japanska väninna Y.  först kom till Paris arbetade hon bakom disken hos konditorn Sadaharu AOKI . En dag kom hon hem till mig med en oansenlig vit kartong under armen. Fast än det är nâgra âr sedan nu blir mina smaklökar helt till sig när jag tänker tillbaka pâ innehâllet i den kartongen!

Sadaharu AOKI blandar fransk och japansk tradition och tillverkar helt fantastiskt goda och estetiska bakverk. Förövrigt är historien om Mr. Aoki som kom till Paris vid 21 ârs âlder, nästan utan att kunna ett ord franska, en inspirerande liten macaron till succéhistoria. Idag bär tre butiker i Paris och tvâ i Tokyo hans namn.
 
De himelska smâ bakverken âterfinns bland annat pâ Lafayette Gourmet, sâ det finns inga ursäkter att inte prova when in Paris!

Paris - din surmulna skönhet!

Vi sticker till Berlin över helgen. Sista jag var där ville jag flytta dit. Alla var sâ trevliga! Fast det var kanske för att jag bodde i Paris? Och Paris, je t'adore, men... vänligheten, den är ju inte sâ lättillgänglig precis. Särskilt inte om man kommer som turist. Man mâste ha skrapat pâ ytan och gjort sig hemmastadd. Blivit kompis med kyparen pâ "sitt" café innan han börjar överösa en med kindpussar och anekdoter om allt och inget.

Att ha ett gulligt barn hjälper, helt klart. Till och med den ilskna madamen pâ bageriet som tidigare demonstrativt snörpte pâ munnen när hon spottade ur sig ett torrt "bonjour" mjuknade. När barnet gjort entrée fick vi plötsligt bâde gratis chouquetter och vänliga tillrop. 

När jag tänker efter sâ sorterar jag nästan alla vâra storstadssemester under vinjetten "alla var sâ trevliga där". Paris alltsâ, buttra stad, tur för dig att du är sâ gudabenâdat vacker!

Restauranger att längta efter, part 1

Runtom le Marché d'Aligre i Paris 12:e arrondisemang finns det en uppsjö av bra restauranger. Les Banquettes ligger pâ intetsägande rue de Prague och är lätt att springa förbi i all sin oansenlighet.

Stället är lagom bobo för att fortfarande vara trevligt, tillämpar korrekta priser, säsongsanpassad mat och sâ äter man pâ snygga mismatchade tallrikar. Och menyn hâller vad den lovar. Jag älskar när man fâr precis det som utlovas! Att sitta och vänta pâ "oeuf cocotte à la mélisse, croûton à la crème d'oseille et oeufs de truite" och sedan fâ precis det, fast mycket bättre tillagat än om du försökt göra det själv är fantastiskt.

Det var dessutom den sista restaurang jag besökte med mon homme när det fortfarande var bara vi. Att äta en festmâltid när man är hungrig som en varg och sâ höggravid sâ man knappt kan trycka ner sig vid bordet sätter sina matspâr i minnet!

Le Fooding

Om man vill aka till Paris för att äta, och det vill man ju! Sâ har Le Fooding otroligt bra tips om restauranger i olika prisklasser och stilar. Man kan söka pâ kvarter ocksâ, väldigt praktiskt.

De listar även restauranger i andra större franska städer.

Att komma ihåg det man vill

Det är så lätt att skriva om historien. Att titta tillbaka efteråt och tycka att det där var ju lätt som en plätt. Äsch, flytta till Paris, det är ju bara packa väskan och ge sig av! Så lätt att glömma den där första tiden. Att glömma alla mer eller mindre akut påkomna strategier för att hålla tvivlet och hemlängtan på avstånd.

Fatta vad jobbigt att räkna ut exakt hur mycket allt kommer kosta i mataffären under handlingens gång. Allt för att inte orsaka en suckande lång kö till kassan när den allt ilsknare kassörskan vägrar kommunicera på annat än kulsprutesnabb franska.

Eller att sitta och le under olidligt långa middagsbjudningar. Fast man inte förstår ett dyft av konversationen och känner sig urjobbig för att man tvingar bordsgrannen Jean-Francois att övergå till en mycket haltande engelska mellan varven.

Och att aldrig uppfatta vad den högljudde grannen som alltid tjoade i trappen ville ha sagt egentligen. Var han glad, arg eller spritt språngande galen? (Så här i efterhans så satsar jag mina riksdaler på det sista alternativet).

Jag borde ju omfamna den där ovärldsvana lilla mesen som var jag. För strategierna funkade ju faktiskt, I'm still here!