Det är så lätt att skriva om historien. Att titta tillbaka efteråt och tycka att det där var ju lätt som en plätt. Äsch, flytta till Paris, det är ju bara packa väskan och ge sig av! Så lätt att glömma den där första tiden. Att glömma alla mer eller mindre akut påkomna strategier för att hålla tvivlet och hemlängtan på avstånd.
Fatta vad jobbigt att räkna ut exakt hur mycket allt kommer kosta i mataffären under handlingens gång. Allt för att inte orsaka en suckande lång kö till kassan när den allt ilsknare kassörskan vägrar kommunicera på annat än kulsprutesnabb franska.
Eller att sitta och le under olidligt långa middagsbjudningar. Fast man inte förstår ett dyft av konversationen och känner sig urjobbig för att man tvingar bordsgrannen Jean-Francois att övergå till en mycket haltande engelska mellan varven.
Och att aldrig uppfatta vad den högljudde grannen som alltid tjoade i trappen ville ha sagt egentligen. Var han glad, arg eller spritt språngande galen? (Så här i efterhans så satsar jag mina riksdaler på det sista alternativet).
Jag borde ju omfamna den där ovärldsvana lilla mesen som var jag. För strategierna funkade ju faktiskt, I'm still here!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar