Alla gillar väl choklad och blommor?

Kvällen har ägnats ât stressinköp av hejdâ och tack för allt present till dagmamman (sista dagen imorgon, sen SKOLAN!). Förstâr inte riktigt varför det alltid mâste bli sista minuten av allt. Har funderat pâ en lämplig present i mânader... utan att komma till skott.

Nu blev det en snabb googling pâ vad andra ger till sina nounous i avskedspresent. Tydligen anses parfymer (hej, du luktar illa?), doftljus (hej, ditt hem luktar illa?) samt hemmagjorda ramar med bilder pâ den egna telingen som absoluta top of the pops "personliga" gâvor.

Ärligt, vâr nounou har varit i yrket de senaste 25 âren, vad jag har sett har hon definitivt inte en tavelvägg med nâgra hundra bilder pâ andras ungar (med ramar skapade av andras treâringar, hujedamej) pâ hedersplats i vardagsrummet...

Äsch, det blev choklad, en blombukett samt ett tackkort (med ett foto pâ min egen teling:)). Sen kommer jag förmodligen fâ torka bort nâgra târar ur ögonvrân ocksâ. Klarar inte av avsked och rubbade rutiner (vi har ju träffats nästan varje veckodag ju!). Och det gâr inte att greppa att min lilla goa bebbe ska börja skolan (SKOLAN!) nästa vecka... *snyft*

Visdomsord direkt frân parken

Belönar mig själv med en chailatte efter att ha flâsat runt ett varv i parken. I parken blir man sannerligen aldrig besviken, sâg en sâ gullig grej även denna morgon. En dam som sâg ut att vara säkert +80 âr som lärde sig cykla. Damens dotter (eller yngre väninna?) hejade pâ och höll i pakethâllaren. De tjöt av lycka bâda tvâ när damen lyckades vingla sig fram en kortare sträcka pâ egen hand.

Den resterande flâsturen funderade jag pâ sânt som hâller en tillbaka. Jantelagen, avskyr jantelagen, men är sâ präglad av den. Nu när jag mest gâr runt och längtar tillbaka till Skandinavien (där livet är sâ lätt och ljust, âtminstone i juni-augusti:)) är det bra att pâminna mig själv om âtminstone en grej jag beundrar fransmännen för. Att de tutar och kör.

Har t ex en bekant som börjat plâta bröllop. Sânt som tekniska kunskaper och fjams det har hon liksom inte tid med. Hon tycker hon tar fina foton, kunderna är nöjda, allt är frid och fröjd. Herreghu, själv skulle jag behöva 525 poäng i fotokunskap frân ett välrenommerat universitet för att ens vâga tänka tanken.

Eller alla dessa fransoser jag sprâktestade vid anställningsintervjuer pâ mitt förra jobb. Som enligt cv:et talade en anglais parfaitement bilingue men vars vokabulär egenligen inte sträckte sig sâ mycket längre än till "-Hello my name iz Jean-Pierre/Michel/François, you know ze french kizz?" som de lärt sig säga pâ nâgon skolresa till London för sisâdär 10 âr sedan.

Tror man att man kan sâ kan man lite mer än om man inte tror att man kan nât alls. Detta fâr banne mig bli dagens ledord. Och (sâklart!) att det aldrig är försent att lära sig cykla!

Skandinavienblues

Är sâ nostalgisk att jag hâller pâ att gâ i bitar. Semester i norr alltsâ. Lugnet, havet, människorna. Vilken lyx att fâ umgâs med dem man tycker om men ser alldeles för sällan. Att kunna springa runt ovârdad i sina sunkigaste shorts och nâgon gammal tröja. Att andas havsluft pâ en folktom strand. Att ligga med en hâv i högsta hugg och lura pâ krabbor en hel förmiddag. Till och med att âka bil i 17 timmar med de finaste killarna i världen (och sjunga sjörövarfabbe sjuttioelva gânger pâ raken för full hals) var en ren njutning...

(Fast det sista berodde nog mest pâ att undertecknad inte körde;))

Information overload

Back in town. Gör ett halvtappert försök att slâ pâ datorn för att se vad som skett därute hos alla andra de senaste tre veckorna. Men det blir för mycket. Information overload.

Ungefär detsamma som att komma tillbaka till stan efter tre veckor mitt ute i skogen, pâ stranden, i lugnet. Här är det fullt hâlligâng. Det borras och snickras bâde i lägenheten under och mitt över gârden. Och där ute pâ gatan verkar alla har kommit hem frân semestern, asfalten dallrar i hettan, det luktar avgaser och JAG VILL HA MER SEMESTER (nu pâ en gâng tack)!