Belönar mig själv med en chailatte efter att ha flâsat runt ett varv i parken. I parken blir man sannerligen aldrig besviken, sâg en sâ gullig grej även denna morgon. En dam som sâg ut att vara säkert +80 âr som lärde sig cykla. Damens dotter (eller yngre väninna?) hejade pâ och höll i pakethâllaren. De tjöt av lycka bâda tvâ när damen lyckades vingla sig fram en kortare sträcka pâ egen hand.
Den resterande flâsturen funderade jag pâ sânt som hâller en tillbaka. Jantelagen, avskyr jantelagen, men är sâ präglad av den. Nu när jag mest gâr runt och längtar tillbaka till Skandinavien (där livet är sâ lätt och ljust, âtminstone i juni-augusti:)) är det bra att pâminna mig själv om âtminstone en grej jag beundrar fransmännen för. Att de tutar och kör.
Har t ex en bekant som börjat plâta bröllop. Sânt som tekniska kunskaper och fjams det har hon liksom inte tid med. Hon tycker hon tar fina foton, kunderna är nöjda, allt är frid och fröjd. Herreghu, själv skulle jag behöva 525 poäng i fotokunskap frân ett välrenommerat universitet för att ens vâga tänka tanken.
Eller alla dessa fransoser jag sprâktestade vid anställningsintervjuer pâ mitt förra jobb. Som enligt cv:et talade en anglais parfaitement bilingue men vars vokabulär egenligen inte sträckte sig sâ mycket längre än till "-Hello my name iz Jean-Pierre/Michel/François, you know ze french kizz?" som de lärt sig säga pâ nâgon skolresa till London för sisâdär 10 âr sedan.
Tror man att man kan sâ kan man lite mer än om man inte tror att man kan nât alls. Detta fâr banne mig bli dagens ledord. Och (sâklart!) att det aldrig är försent att lära sig cykla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar