Det fina i att fâ sträcka pâ sig

Det har varit en sâdan period av total motighet pâ sistone, Murphys lag osv. Sâ idag känns det sâ in i bomben bra att ha haft en jobbintervju som gick bra. Inget fokus pâ "votre petit accent suédois" eller snack om "jassâ ni har ett barn, madame". Bara fâ prata om det man faktiskt kan. Med nâgon som lyssnar och redan verkar ha förstâtt det man vill ha fram i sitt cv. Som ser att man har potential. Som talar till en som en jämlike. Som verkar intresserad. Och som avslutar med att skaka hand och säger att "ja, det här var ju en mycket lovande intervju". Dâ gör det inte lika mycket att man vet att man är en i högen. En enorm hög av 30, dessutom.

Man gâr ändâ hem med lite rakare rygg. För man har fâtt prata till punkt. Visat vem man verkligen är. (Inte bara varit den där utlänningen som dessutom är mamma). Man har fâtt sträcka pâ sig.