Shoppingen och samvetet

Har under två dagar slängt iväg tre beställningar på kläder, smink och böcker. Detta måste betecknas som ett helt shoppinggalet veckoslut! Kan knappt minnas när det hände senast.

Faktum är att jag handlar allt mer sällan saker till mig själv (förutom dagligvaror då). Orken finns inte längre. Som (hej kliché!) slutkörd småbarnsförälder känns valet mellan en promenad i solen eller att trängas inne i en klädaffär rätt enkelt.

Jag har varken läst Modemanifestet eller medvetet deltagit i en köpfri dag. Men tidsandan har säkerligen också ett finger med i spelet. Det börjar bli alltmer omöjligt att handla "slit-och-släng" kedjekläder utan att samvetet gör sig påminnt och tankar på miljöpåverkan och barnarbete dyker upp. Och kvalitet kostar, så impulsköpen blir allt färre...

Puh, nu när har jag har lättat samvetet kanske det går att glädjas över fina klänningen, braiga crèmen (hey, 30 testpersoner som utvärderat la crème under tillverkarens uppsyn kan inte ha fel!;)) och alla böckerna som anländer på måndag!

Tisane

Tisane, vad heter det pâ svenska? Kvällste, örtte, infusion, eller nâgot annat? Jag var i vart fall inte medveten om begreppet  innan min bättre hälft i början av vâr bekantskap ibland pâ kvällskvisten yrade om "good night tea". Hmpf, "good night tea", lâter som ett inte alltför subtilt charmtrick tänkte jag (fransmän alltsâ!).

Senare, när jag fick nys om att det beryktade "good night tea:et" var farligt nära besläktat med det kamomillte som man drack vid magont i mitt barndomshem (mega berk!) förstod jag att undvikande var det enda rätta.

Nightcap?

Men âren gâr och man integreras mer och mer. Det gâr ju knappt att gâ pâ en fransk middagsbjudning utan att det bjuds pâ Tisane efter maten. Nuförtiden dricker jag denna örtblandning bâde dâ och dâ.

Inte för att jag tycker mig märka att avsaknaden av thein har nâgon positiv inverkan pâ min nattsömn direkt. (Jag härstammar frân en sort som av tradition dricker kaffe framför 22 nyheterna). Men det kan vara riktigt behagligt med en örtboost innan läggdags.
 
Funderar pâ att ta en sväng till Palais des Thés i helgen. Älskar att provlukta deras enorma utbud av te och älskar att de har ett märkningssystem för vilken tid av dygnet det aktuella teet ska drickas vid. Perfa för en "good night tea" novis!

Spelgalna tvååringar ftw!

Som förälder tänker man ju att ens eget barn är oerhört försigkommet och fantastiskt pâ alla upptänkliga sätt och vis. När lill-äpplet fick ett sällskapsspel i present var vi dock rätt skeptiska till succéfaktorn. För hur gullig och välartad vår lilla äppelkind än är så tillhör verkligen inte att sitta stilla och fokusera på en enda sak paradgrenarna. Jag såg för mitt inre spelpjäser virvla runt i en tornado för att sedan slungas ut över hela vardagsrummet och krascha allt i sin väg.

Men ställningen efter en veckas spelande är: äpplet 1, de skeptiska päronen 0! Här spelas det non-stop. Spelpjäserna ställs upp med pedantisk nogrannhet på morgonen så att allt är spelklart lagom till hemkomst på eftermiddagen. Och, hör och häpna, det tummas inte på regelverket (skulle någon våga blir de raskt tillrättavisade av spelledaren aka mr. Apple cheeks.  

Mon premier verger - åh så hela denna familj älskar dig!!! 

Skynda plocka all frukt innan kråkan hinner fram till fruktträdgården!

 Det bästa är att alla vinner varje gång! Ja, eller så vinner kråkan, men de få gånger det inträffar är det så stor humor för ett kiddo i tvåårsåldern att det är värt det.

Inget mer Mademoiselle

Det här initiativet som har fâtt mycket publicitet här i Frankriket (som DN var snabba att plocka upp ocksâ), är helt i min smak. Dags att ersätta Mademoiselle med Madame pâ alla blanketter. Vansinnigt förlegat att placera in alla av kvinnokön i en kategori för gifta respektive ogifta personer.

Förövrigt tycker jag att det är pâ tiden att dra igâng en storstilad kampanj mot den franska administrationens alla papper som ständigt ska fyllas i. Som dessutom alltid bör sparas (miljöovänligt och platskrävande sâ det förslâr, I tell you) och som sedan bör finnas tillhanda när administrationen slarvat bort sin kopia (vilket händer jämt rätt ofta).

Allez, upp pâ barrikaderna!

Tänkte skriva nâgot om diversitet som urartade i yta

Vi bor pâ gränsen till ett av den här stadens tjusigaste kvarter. Pâ väg till och frân nounoun passerar vi tvâ av kvarterets skolor. Den ena är privat katolsk, den andra är statlig. Varje gâng förundras jag lite över hur klonade alla föräldrar som lämnar eller hämtar sina barn ser ut. I privatskolan är klädkoden kostym alternativt diskret men exklusivt elegant (typiskt fransk överklass, exklusivt men inte för iögonfallande). Vid den statliga skolan är alla föräldrar mer eller mindre avslappnat men välbärgat "bobo" (bohem-chica), och ser ut ungefär som om de jobbar för hippa IT start-ups, pâ konstgallerier eller pâ redaktionen för franska Elle.

Varje dag tänker jag att det är rätt skönt att föräldrarna till barnen i den struktur (kombinerad dagis/dagmamma) där vi har vârt barn är inkvoterade för att uppnâ nâgon slags social mix. Jag inbillar mig att det är intressantare bâde för barn och föräldrar med en lite av varje cocktail.

Nästa âr när lillen börjar skolan hamnar han eventuellt i bobo-skolan. Förutom bristen pâ diversitet sâ börjar jag redan förfasas över hur sunkig den här maman kommer känna sig när det är dags att hämta. Stâ där i urtvättade jeans och t-shirts när alla andra piffiga föräldrar trippar fram pâ designerklackar och kindpussas i moln av limited edition parfymer som jag aldrig hört talas om.

Suck, listan pâ i-landsproblem blir sannerligen allt längre och längre i det här hushâllet...

?

Den där känslan att man glömt nâgonting viktigt, men inte kommer ihâg vad. Sâ frustrerande...

 

Bild härifrân 

Give me my brain back

Alltsâ, blir inte klok pâ det här med den lâga hjärnaktiviteten som pre- och post barnafödandet för med sig. Jag menar först är man gravid. Det kan man ju läsa i varenda bebihandbok att dâ är det "helt normalt" att vara en virrhjärna. Sen gâr man in totalt i den berömda bebisbubblan. Det säger ju sig självt kan man tycka, man blir som man umgâs. Sömnlösa nätter och ett ivrigt bebissprâkande gör kanske inte direkt underverk för intellektet.

Men sen dâ? När blir man nâgotsânär normalsmart igen? När orkar man titta runt husknuten och intressera sig för världsfrâgor? Läsa ut en hel bok (obs. härmed menas inte dussindeckare, chicklitt, barnbok)? När orkar man slita sig frân att streckkolla 4 avsnitt pâ raken av säsong 3 av "Sons of Anarchy" och  istället filosofera om livet med sin roomie (aka äkta hälft och likaledes post preggie skadad barnafar)?

Hur länge ska det vara sâ här, va?

Atchoum

Vid närmare eftertanke hade kanske vinterkläder trots +17 inte varit sâ dumt.
Mvh,
Förkyldaste bönan i stan

Otrendigast i stan

Idag är det ârets första riktiga höstruskdag. Det är obönhörligt början pâ den säsong dâ jag i min praktiska svenskhet är otrendigast i stan. Stövletternas, pälskappornas och de spegelblanka dunjackornas tid är nu. Jag tittar storögt pâ och kan inte sluta fashineras av alla vinterkläder som âker fram sâ fort termometern visar mindre än +17. Och jag vândas över mina nyvunna landsmäns totala avsaknad av allt vad regnkläder heter. "Det finns inget dâligt väder, bara dâliga kläder" är inpräntat med vattenfast bläck i min själ!

Home is where your heart is

Det tog ett âr ganska precis. Men nu känns den här lägenheten som hemma. Jag funderar inte längre ständigt pâ hur den kan förbättras. Den är lite smâstökig och dammig. Parketten är full av repor, köket frân en annan epok. Och den skulle aldrig nâgonsin platsa i ett inredningsmagasin eller pâ nâgon ljus och fräsch detaljbild i en inredningsblogg. Det râder total avsaknad av hippa stolar, nonchalant utplacerade svenska tennkuddar och smâ Arne Jacobsen trädjur.

Men det gör inte sâ mycket, för det syns faktiskt att det är vi som bor här. Och pâ nâgot sätt känns det i väggarna att vi trivs. Vi är äntligen chez nous igen...

Anti-gymnastique®

Dagens grej: "Anti-gymnastique®" (®:et!). Lâter som en sân himla härlig aktivitet en dag som denna, eller alla dagar för den delen.

Edit: Lâter alltsâ, efter lite research verkar det som att själva anti-gymnastiken kräver en hiskeligt massa tâlamod (och det besitter icke den här donnan!).

Fifi Brindacier!

Titta, titta, titta vad vi har fâtt hem! L'integrale de Fifi Brindacier (eller Pippi Lângstrump som vi säger pâ schvenska). Är vi inte ruskigt smarta som ger bort den här som födelsepresent till alla nykläckta flick-bebbar vi känner?! Sâ växer de upp till komplexfria, starka tjejjer som kan ta för sig (tack vare oss!).

Självbelâtenheten nâr nya höjder.


Att undertecknad i mycket unga âr tyckte att Pippi (eller Inger Nilsson om man ska vara petnoga) var lite läbbig kan vi ju tala tyst om...

Macarons pâ japanska

Macaron Yuzu. Klicka för fler frestelser!

När min Japanska väninna Y.  först kom till Paris arbetade hon bakom disken hos konditorn Sadaharu AOKI . En dag kom hon hem till mig med en oansenlig vit kartong under armen. Fast än det är nâgra âr sedan nu blir mina smaklökar helt till sig när jag tänker tillbaka pâ innehâllet i den kartongen!

Sadaharu AOKI blandar fransk och japansk tradition och tillverkar helt fantastiskt goda och estetiska bakverk. Förövrigt är historien om Mr. Aoki som kom till Paris vid 21 ârs âlder, nästan utan att kunna ett ord franska, en inspirerande liten macaron till succéhistoria. Idag bär tre butiker i Paris och tvâ i Tokyo hans namn.
 
De himelska smâ bakverken âterfinns bland annat pâ Lafayette Gourmet, sâ det finns inga ursäkter att inte prova when in Paris!

Inget mer Scrabble in English

 UR dagens DN, angâende Scrabble vs Wordfeud: "Att förlora ett spel för att motståndaren smackar in ordet ”smurfens”, när man själv kämpat med storstilade ord såsom ”elegi”, kan kännas frustrerande." Hahaha, i ett tidigare liv hade jag nog skrivit under pâ det...

Men, sakens tillstând har förändrats! Här spelar i hushâllet vi Scrabble pâ engelska. För att det blir rättvist. Det är nämligen det enda sprâk vi bâda talar och behärskar lika dâligt. Ett parti tar timmar. Och dâ menar jag mânga, lânga, segtickande timmar av stigande irritation. När det väl är över är garanterat en av oss arg, oftast bâda.

Frân början hade vi nog tänkt att spelandet skulle förbättra vârt ordförrâd. Men dessvärre klämmer samtliga spelare fortfarande in icke-existerande ord av typen "smurferier" sâ fort tillfälle ges. Det blir lätt sâ när de sprâkliga influenserna kommer frân tv-serier (bazinga!).

Sâ tack  för tipset du anonyme twittrare som citeras i DN: "Att spela Wordfeud är som att spela Alfapet med en femårings regler. Det hittas alltid på nya ord och man kan sätta ’s’ efter allt". 
Precis vad vi behöver! Ett spel som gâr snabbt, där alla fâr känna sig smarta. Genialt!

Edit: "Segtickande", nâgot för Svenska Akademin kanske?

Svar pâ tal!

Pâ barnets tvâârskontroll brydde sig barnläkaren inte ens om att kontrollera om han kunde prata. Hon utgick frân att han var sen pâ det omrâdet. Det var först när det var dags att säga "au revoir", min handväska for i golvet med en duns (uppenbarligen stor humor för en pâ precis tvâ bast) och barnet ivrigt âterberättade hela händelseförloppet för henne som hon hajjade till, fick tefatsögon och utropade: "men han talar". Jo tack det har vi märkt därhemma sa jag. "Men ni talar ju tvâ sprâk hemma, madame" invände hon.

Doh! Om jag skulle fört statistik över mest uttalade "sanning" sen lill-äpplet kom till världen sâ är olika varianter av "han kommer vara sen med talet, det ÄR tvâsprâkiga barn" otvivelaktig etta. Även vuxna som rimligen aldrig haft att göra med annat än ensprâkiga smâttingar är bombsäkra pâ sin sak. Det verkar vara självklart, nâgot som aaaaaaaalla känner till.

Därför är jag sâ tacksam att min lille pratkvarn numer ger ordentligt svar pâ tal. Pâ tvâ sprâk!

(Obs! Därmed inte sagt att det inte är ett arbete att hâlla igâng andrasprâket)

 

 Une drôle de patate som talar sâ ingen förstâr, ur fina boken Pomelo rêve.