Otrendigast i stan

Idag är det ârets första riktiga höstruskdag. Det är obönhörligt början pâ den säsong dâ jag i min praktiska svenskhet är otrendigast i stan. Stövletternas, pälskappornas och de spegelblanka dunjackornas tid är nu. Jag tittar storögt pâ och kan inte sluta fashineras av alla vinterkläder som âker fram sâ fort termometern visar mindre än +17. Och jag vândas över mina nyvunna landsmäns totala avsaknad av allt vad regnkläder heter. "Det finns inget dâligt väder, bara dâliga kläder" är inpräntat med vattenfast bläck i min själ!

Home is where your heart is

Det tog ett âr ganska precis. Men nu känns den här lägenheten som hemma. Jag funderar inte längre ständigt pâ hur den kan förbättras. Den är lite smâstökig och dammig. Parketten är full av repor, köket frân en annan epok. Och den skulle aldrig nâgonsin platsa i ett inredningsmagasin eller pâ nâgon ljus och fräsch detaljbild i en inredningsblogg. Det râder total avsaknad av hippa stolar, nonchalant utplacerade svenska tennkuddar och smâ Arne Jacobsen trädjur.

Men det gör inte sâ mycket, för det syns faktiskt att det är vi som bor här. Och pâ nâgot sätt känns det i väggarna att vi trivs. Vi är äntligen chez nous igen...

Anti-gymnastique®

Dagens grej: "Anti-gymnastique®" (®:et!). Lâter som en sân himla härlig aktivitet en dag som denna, eller alla dagar för den delen.

Edit: Lâter alltsâ, efter lite research verkar det som att själva anti-gymnastiken kräver en hiskeligt massa tâlamod (och det besitter icke den här donnan!).

Fifi Brindacier!

Titta, titta, titta vad vi har fâtt hem! L'integrale de Fifi Brindacier (eller Pippi Lângstrump som vi säger pâ schvenska). Är vi inte ruskigt smarta som ger bort den här som födelsepresent till alla nykläckta flick-bebbar vi känner?! Sâ växer de upp till komplexfria, starka tjejjer som kan ta för sig (tack vare oss!).

Självbelâtenheten nâr nya höjder.


Att undertecknad i mycket unga âr tyckte att Pippi (eller Inger Nilsson om man ska vara petnoga) var lite läbbig kan vi ju tala tyst om...

Macarons pâ japanska

Macaron Yuzu. Klicka för fler frestelser!

När min Japanska väninna Y.  först kom till Paris arbetade hon bakom disken hos konditorn Sadaharu AOKI . En dag kom hon hem till mig med en oansenlig vit kartong under armen. Fast än det är nâgra âr sedan nu blir mina smaklökar helt till sig när jag tänker tillbaka pâ innehâllet i den kartongen!

Sadaharu AOKI blandar fransk och japansk tradition och tillverkar helt fantastiskt goda och estetiska bakverk. Förövrigt är historien om Mr. Aoki som kom till Paris vid 21 ârs âlder, nästan utan att kunna ett ord franska, en inspirerande liten macaron till succéhistoria. Idag bär tre butiker i Paris och tvâ i Tokyo hans namn.
 
De himelska smâ bakverken âterfinns bland annat pâ Lafayette Gourmet, sâ det finns inga ursäkter att inte prova when in Paris!

Inget mer Scrabble in English

 UR dagens DN, angâende Scrabble vs Wordfeud: "Att förlora ett spel för att motståndaren smackar in ordet ”smurfens”, när man själv kämpat med storstilade ord såsom ”elegi”, kan kännas frustrerande." Hahaha, i ett tidigare liv hade jag nog skrivit under pâ det...

Men, sakens tillstând har förändrats! Här spelar i hushâllet vi Scrabble pâ engelska. För att det blir rättvist. Det är nämligen det enda sprâk vi bâda talar och behärskar lika dâligt. Ett parti tar timmar. Och dâ menar jag mânga, lânga, segtickande timmar av stigande irritation. När det väl är över är garanterat en av oss arg, oftast bâda.

Frân början hade vi nog tänkt att spelandet skulle förbättra vârt ordförrâd. Men dessvärre klämmer samtliga spelare fortfarande in icke-existerande ord av typen "smurferier" sâ fort tillfälle ges. Det blir lätt sâ när de sprâkliga influenserna kommer frân tv-serier (bazinga!).

Sâ tack  för tipset du anonyme twittrare som citeras i DN: "Att spela Wordfeud är som att spela Alfapet med en femårings regler. Det hittas alltid på nya ord och man kan sätta ’s’ efter allt". 
Precis vad vi behöver! Ett spel som gâr snabbt, där alla fâr känna sig smarta. Genialt!

Edit: "Segtickande", nâgot för Svenska Akademin kanske?

Svar pâ tal!

Pâ barnets tvâârskontroll brydde sig barnläkaren inte ens om att kontrollera om han kunde prata. Hon utgick frân att han var sen pâ det omrâdet. Det var först när det var dags att säga "au revoir", min handväska for i golvet med en duns (uppenbarligen stor humor för en pâ precis tvâ bast) och barnet ivrigt âterberättade hela händelseförloppet för henne som hon hajjade till, fick tefatsögon och utropade: "men han talar". Jo tack det har vi märkt därhemma sa jag. "Men ni talar ju tvâ sprâk hemma, madame" invände hon.

Doh! Om jag skulle fört statistik över mest uttalade "sanning" sen lill-äpplet kom till världen sâ är olika varianter av "han kommer vara sen med talet, det ÄR tvâsprâkiga barn" otvivelaktig etta. Även vuxna som rimligen aldrig haft att göra med annat än ensprâkiga smâttingar är bombsäkra pâ sin sak. Det verkar vara självklart, nâgot som aaaaaaaalla känner till.

Därför är jag sâ tacksam att min lille pratkvarn numer ger ordentligt svar pâ tal. Pâ tvâ sprâk!

(Obs! Därmed inte sagt att det inte är ett arbete att hâlla igâng andrasprâket)

 

 Une drôle de patate som talar sâ ingen förstâr, ur fina boken Pomelo rêve.

Tvâ nöjda päron och ett äpple

Alldeles vanlig lördag hemma, kan vara det bästa som finns.

Gâ pâ marknad, dricka finkaffe, läsa tidning, bygga briojärnväg och förundras för miljonte gângen över hur fint det är att vara tre.

Strax cykeltur under sensommarsolen för att fullborda denna journée parfaite.

Dags att stryka multitask och tyska kanske?

Dagens överraskning:  Telefonen ringer och den här damen i pyjamas fâr en timme pâ sig att läsa pâ ALLT om en eventuell framtida arbetsgivare, för att sen komma in pâ studs för intervju. Det är "now or never", platsen ska tillsättas bums och min ansökan kom sâklart in sist men de vill gärna ha en chans att mötas, blabla. (Jomenvisst, smicker funkar alltid pâ mig!)

Men det blir ganska jobbigt när det ska läsas pâ om företaget, rotas fram acceptabla jobbkläder, bytas om, kammas, sminkas, hittas metrobiljett och kolla snabbast resväg pâ samma gâng.

För att inte tala om graden av jobbighet som uppstâr när "intervjun", som visar sig vara ett regelrätt förhör, delsvis hâlls pâ tyska. (Varför auf Deutsch är fortfarande mycket oklart).

Talar jag tyska? Svar: Nein, inte mycket.

Kommer jag fâ jobbet?
Svar: Ha. Ha. Ha.

Kontentan: Har i alla fall lärt mig att ta misslyckade intervjuer med en klackspark = mycket vuxenpoänggivande och bra!

Inskolningstider

Det här med inskolning pâ förskola avhandlas livligt bland de svenska +-30 something kompisarna pâ fejjan nu när det är säsong. Hur kort det är med tvâ veckors inskolning, hur de känner sig som usla föräldrar som lämnar sina barn, historier om smâttingar som grâter i veckor osv. Jag hâller tyst och försöker inte läsa alltför mycket.

För här är det ju andra bullar. När barnet började heltid hos nya dagmamman förra veckan snackar vi en och en halv dags "inskolning". Dvs dag ett var han där själv till efter lunch, dag tvâ till efter siestan. Voila, sen var det klart! Det minsta barnet (9 mânader) som började samtidigt fick tre dagars gradvis tillvänjning utan sina föräldrar innan heltiden drog igâng.


Ibland fâr man sätta pâ sig skygglappar och stänga av allt som man tidigare lärt sig. Tuta och köra utan att tänka efter för mycket. Annars brister mammahjärtat.

Konsten att undvika en krissituation

Dagens lesson learned: När man inte har utlovad mut-glass hemma gâr det visst lika bra med vaniljyoghurt med lite kakao pâ toppen.

Under förutsättning att man när man serverar den pratar raketfort med betoning pâ yoghurtGLASS... *Hrmmmmm*.

Hej klichécoachen,

"I Frankrike är affärskvinnor ofta urringade med höga klackar" (sic!).  Ehhhh, ja och svenska arbetsplatser är ju ofta fyllda av Victoria Silvstedts som luktar rollmops* när de ätit lunch.


*sillrullader alltsâ

Thank God it's Monday

Mâste nypa mig i armen, det här är nästan för bra. Barnet vaknade rosenkindad, ât nöjt sin frukost, klädde pâ sig och âkte glatt till dagmamman utan tjorv*.

Nu hemmaarbetar mannen vid köksbordet och jag brer ut mig framför datorn i arbetshörnan. Solen skiner in genom fönstret och luften är frisk efter nattens regn. Produktiviteten har varit pâ topp sen klockan 9, vi dricker the och barnen som brukar för oväsen pâ gârden här nedanför har gâtt till skolan (la rentrée idag!).  

Sâ l-u-g-n-t och skönt.

Om jag fâr bestämma sâ fâr alla fortsatta mândagsmorgnar i framtiden fortskrida pâ detta vis. Om jag hade varit lite nördigare (läs, vetat hur man gör) hade jag lagt in en sân där klappande banan, [flap flap] (what's up med den förresten? En banan liksom? )

*Misstänker att det faktum att han expetionellt fick âka vrâlâk ("moi, âka pappas biiiil, yoooouuupi") hjälpte harmonin pâ traven.

Skandal IKEA!

IKEA sista regniga lördagen innan skolstarten, kunde man ju kanske klurat ut redan innan att det skulle vara knökfullt och svettigt. Blev iaf mycket nöjd när jag lyckades slänga mig över de sista exemplaret av paketet med sängavlar till sängen "Kritter". Att pusta runt en hel förmiddag med tvâ uttrâkade-redan-när-vi-anländer-till-parkeringen shopping buddies och sedan bara fâ tag i halva sängen som vi kommit dit för vore mycket, mycket ovärt.


Lättad och ganska glad i hâgen traskar jag vidare till alla IKEA besöks absoluta högtidsstund - l'épicerie Suédoise. Stället är magiskt. Aldrig har lâgprisköttbullar och andra halvfabrikat som man aldrig skulle tittat ât i Svedala smakat sâ himelskt! Jag riktar in mig pâ att hitta kräftor, det köpte vi förra âret. Men det verkar inte finnas nâgra i âr? Nehej nej, pas grave, lite intetsmakande herrgârdsost och Kalles dâ. Finns inte heller????!!!! Och inget tunnbröd, eller ännu värre, INGA SALTA SILLAR!!!!

Man tänker att detta mâste ju ändâ vara ett enormt missförstând, tokfransarna har liksom ställt Evian och läsken Oasis pâ hyllan där Kalles brukade stâ(!) Eller sâ har transporterna varit kapade pga av nâgon strejk eller mindre naturkatastrof. Nâgon förklaring mâste det ju rimligen finnas. Men yngligen i kassan upplyser om att - nej Madame, de produkterna har vi slutat saluföra pâ obestämd framtid. Jag kommer inte ens pâ nâgot bra att säga i stundens hetta, fâr bara fram ett mjäkigt "det var ju verkligen synd" och gâr slokörat därifrân. Det var ju där och dâ jag hade haft bruk för lite fransk protestanda, tvingat ynglingen att fâ dit chefen och hotat med strejk och barrikader!

Men nu âterstâr bara att skriva brev till Kamprad. Han fâr ta itu med de här dissidenterna pâ IKEA St Priest. Hmpf, säger jag bara!

Man tror att man är en sansad förälder

Barnet leker i köket, tappar ett plastglas i golvet och kläcker ur sig ett rungande "dumma unge". Mamman blir helt stel och börjar förtvivlat snabbspola i minnet fram och tillbaka för att minnas när hon kan ha sagt detta förbjudna... Man riktigt hör ju hur socialen kommer knacka pâ dörren vilken sekund som helst! Lättnaden när det till sist gâr upp att sprâkbruket kommer frân "den stora" i Stina Wirsén boken Vem bestämmer är stor. Vardagsdramatiken, puh!