Grisen som räddade dagen

Alltsâ jag älskar mitt barn mer än det borde vara möjligt. Och det är en ynnest att fâ spendera hela dagen med honom varje onsdag. Men treârstrotset i kombination med den stora omställning som skolan innebär är (verkligen!) inte att leka med.

Idag vet jag inte hur mânga gânger jag skickat en tanke av tacksamhet till mannen som var uppe i ottan och inhandlade en liten rosa marsipangris. Det var väl ungefär den enda stunden under dagen som kändes harmonisk och l-u-g-n. Stunden dâ barnet metodiskt och med glada tjut mosade sin gris och undertecknad fick njuta av en kopp extra starkt kaffe (och den där maränggrejan med chokladfyllning var inte sâ tokig den heller!)...

Kanske dags att sova nu?

Att läsa platsannonser efter klockan 18:00 är tydligen ingen idé. Det blir liksom bara fel. Jag kan plötsligt skicka in en ansökan till ALLT. För i min (trötta) värld blir till exempel ett utannonserat jobb som biologiste med prima engelskakunskaper till en blogiste (söker de nâgon som kan blogga pâ engelska eller? I'm in!).* 

Savoir animer une réunion blir aimer une réunion (för det är väl ingen större skillnad pâ att hâlla i ett möte och ha vett nog att gilla ett möte, och gillar möten det gör undertecknad. Framförallt om det serveras mini-viennoiseries!).

När jag bestämmer mig för att övergâ till att läsa bloggar istället tror jag pâ allvar att höstmiddagen pâ underbara Claras blogg var en hostmiddag (berk, precis som här hemma pâ host och snörvel gatan ju!?).

Näe! Let's call it a day, shall we?

*Bra ord för övrigt, ska jag spara i min interna ordlista:)

En helg

Helgen gick i snorets och snörvlets tecken och spenderades sâledes mest i soffan framför barnfilmer (Fantastic Mr. Fox!). Fast i lördags fick vi ett ryck och begav oss iväg till Musée Gadagne. Tänkte väl att vi mâste titta pâ nâgonting under les journées du patrimoine. När alla andra valde utflyktsmâl som i vanliga fall är stängda för allmänheten, valde vi efter tillgängligheten pâ glass. Och lika bra var det för inte hann vi lära oss mycket när vi rusade efter en utrâkad treâring och formligen snabbspolade oss igenom Lyons historia och en utställning om marionettdockor... (Det lilla jag hann se var för övrigt en besvikelse!). Det kändes som en befrielse när vi styrde stegen mot stans bästa glassbutik en tvärgata bort.

Hur mycket kan man skaka en antik marionett innan den gâr sönder?

 Sen blev det söndag och vi var bortbjudna pâ lunch. Mycket bra plan när man är krasslig och inte orkar laga mat:) Och pâ kvällen var det dags för den stora "hjälp, snart âr det mândag ângesten". Och, hepp, sâ blev det mândag...

Over and out

Är nâgot sâ alldeles kolossalt dunderförkyld, nedsatt hörsel, ingen smak och en kran som verkligen gör skäl för sitt namn. Och nu ska jag hämta en rejält trött unge (som VÄGRAR sova middag pâ skolan). Sen ska vi gâ och handla mat. Hjälp.

Halsbandet

Sonen hann gâ en vecka i skolan och sâ kom den första förkylningen igâr. Franska skolbarn är ju lediga pâ onsdagar sâ vi hade hemmadag hursomhelst. Han hade en bestämd idé om att när man är sjuk ska man titta pâ film och tillverka halsband. Sagt och gjort. Med det lilla kruxet att jag mâste hitta nâgra robusta pärlor först. Vet inte hur det är i Sverige, men i Lyon 6ème visade det sig vara stört omöjligt att fâ tag i pärlor utan "prinsesstema".

I leksaksbutik nummer tvâ hittat vi till slut ett gäng rejäla träpärlor (med leende rosaklädda flickor pâ förpackningen, what else?). Jag drog en lättnadens suck över att han är sâ pass liten att han inte fâtt med sig nâgra Hello Kitty vs. Spindelmannen idéer hem frân skolan (ännu!) och stegade iväg för att betala för pärlorna samt en ny vagn till järnvägskitet som sjuklingen hann förälska sig i ocksâ.

Och expediten ba: "- Oh, vilken tur du har unge man som fâr tâget du tittade sâ länge pâ! Och vilken lycklig liten tjejkompis som kommer fâ pärlorna!". Sonen ba: "- Näej, det är ju MINA pärlor!" Röstläget avlsöjade att han tyckte hon inte hade alla hästar hemma den där damen bakom kassan. (Jag ba: "-Phew!"). Fatta om vi hade sprungit halva kvarterert runt i dunderförkylt tillstând och inte kunnat köpa det vi letade efter pga en knasig expedit.

Nâväl, halsbandstillverkningen bidde en dundersuccé, hoppas det fâr fortsätta vara det länge till...

  

Un parfum de lavande

Jag visste det! Skulle inte yppat att jag gärna skulle ha sommar lite längre till. Idag har det nämligen (surprise, surprise!) gâtt och blivit höst. Och nu har jag motvilligt letat reda pâ en höstkofta längst in i garderoben. Tyckte koftan luktade lite smâläbbigt. Det visade sig snabbt att Houston, we have a problem! Hela sabla garderoben stinker lavendel efter all nitisk malsanering.

Hoppas nu desperat att lavendel är höstens doft pâ parfymfronten...

bildkälla

Sista helgen med sommar?

Hela helgen bara försvann, var det den sista helgen med sommarfeeling för i âr? Vi lyckades boka in oss pâ den omtalade brunchen pâ musée des beaux-arts terass. Själva brunchen i sig var ännu en besvikelse i raden Lyonbruncher, men att sitta i skuggan pâ en lugn terrass mitt inne i stan med utsikt över muséets vackra park var oslagbart.

Appropâ sensommaren. Jag läser nästan bara svenska bloggar. Sâ underligt att se barn klädda i vindfleece och läsa höstromantiska beskrivningar om hur hög och klar luften är och längtan efter böcker och choklad framför kaminer.

Näe, för min del fâr sommaren gärna fortsätta i nâgra veckor till...

They call me the crazy tavelvägg lady

Hur nöjd kan man bli över en tavelvägg egentligen? Tydligen alldeles överväldigande übernöjd! Undertecknad fick ett ryck i fredags och inledde operation " ett mindre barnvänligt och mindre rörigt vardagsrum". Av bara farten âkte en tavelvägg upp ocksâ. Har nu ägnat de senaste 24 timmarna ât att fiska uppskattande komplimanger över mina (fantastiska!) inredartalanger frân mannen och gottat mig alldeles vansinnigt över hur himla fräscht (och ljust:)) det ser ut. Relativt rakt hänger de ocksâ, tavlorna. Har en känsla av att det här är början pâ nâgot nytt. Här ligger nämligen ett helt gäng ramar inköpta pâ det stora möbelvaruhuset och skräpar för "att det kan ju alltid vara bra att ha". Och hyresvärden som helst inte vill ha nâgra hâl i väggarna, mohahahaha säger jag bara.

bildkälla

Uppe med tuppen

Efter en ledig onsdag var det imorse dags att traska iväg med skol(!)barnet till skolan igen. Jag var lite orolig över det där med organisationen, hur det skulle gâ att komma iväg i tid.

Snacka om att oroa sig i onödan! Vissa tyckte att det var läge att gâ upp med tuppen. Sâ vi satt och oooohade och aaaahade över det faktum att det fortfarande var mörkt ute och rullade tummarna i tvâ timmar innan vi äntligen fick gâ...

Tror definitivt att jag mâste köra med kaffe intravenöst idag. Hur trött barnet kommer vara efter sin första hela skoldag orkar jag inte ens tänka pâ. Men lämningen gick bra. Och det är sâ himla coolt att se honom i samspel med andra barn. Första dagen berättade en mamma att han hade tröstat hennes hejdlöst separationsgrâtande pojke med att bjuda pâ en bit leksakstârta sâ pojken blev glad igen och mamman kunde lämna med ett lite lättare hjärta.

Jag är sâ nyfiken pâ vad de gör under dagarna, men en pratstund med la maitresse har hitills varit omöjligt. Tror jag kommer ha ganska svârt för det här med den bristande insynen. Och att verbet réussir (lyckas) flitigt förekommer i varenda papper vi fâtt hem, t ex "för att ditt barn (obs treâring!) ska lyckas i skolan behövs blabla osv.".

Har lite svârt att greppa det här

Den här lille lintotten ömsom hoppade, ömsom gick och ömsom sprang (var jagad av en T-Rex!) till skolan imorse. Skolan liksom!!! Huvudpersonen själv tog det coolt, det fanns ju bâde brandbil och ett litet kök att leka med. (Och de pjâskiga föräldrarna klarade pâ nâgot magiskt sätt av det hela utan att börja störttjuta).

Ovälkomna gäster

Helgens tema är Tineola bisselliella. Aka klädesmal. Aka världsäckliga smâ kryp som tydligen helst ger sig pâ:
1.  de dyraste kläder de kan hitta (typ ens finaste och dyraste sidenklänningar)
2. de kläder man är mest fäst vid (barnets samtliga hemstickade, omsorgsfullt nedpackade bebiskläder, tydligen jättegott för vissa finns det knappt en fiber kvar av, buhää!)
3. av nâgon outgrundlig anledning ett gäng avlagda HM t-shirts (som man egentligen borde skänkt till nâgon insamling för längesedan).

Klädesmal verkar vara smâtt omöjligt att bli av med. Men vi är fast beslutna om att ge kräken en ordentlig match. Under dagen har det frysts mal, tvättats mal, rostats mal (i ugnen!) samt körts hur mânga torktumlare som helst pâ raken. Värme och kyla, ge dom mer än dom tâl bara!

Hoppas, hoppas att slitet visar sig vara effektivt...

Alla gillar väl choklad och blommor?

Kvällen har ägnats ât stressinköp av hejdâ och tack för allt present till dagmamman (sista dagen imorgon, sen SKOLAN!). Förstâr inte riktigt varför det alltid mâste bli sista minuten av allt. Har funderat pâ en lämplig present i mânader... utan att komma till skott.

Nu blev det en snabb googling pâ vad andra ger till sina nounous i avskedspresent. Tydligen anses parfymer (hej, du luktar illa?), doftljus (hej, ditt hem luktar illa?) samt hemmagjorda ramar med bilder pâ den egna telingen som absoluta top of the pops "personliga" gâvor.

Ärligt, vâr nounou har varit i yrket de senaste 25 âren, vad jag har sett har hon definitivt inte en tavelvägg med nâgra hundra bilder pâ andras ungar (med ramar skapade av andras treâringar, hujedamej) pâ hedersplats i vardagsrummet...

Äsch, det blev choklad, en blombukett samt ett tackkort (med ett foto pâ min egen teling:)). Sen kommer jag förmodligen fâ torka bort nâgra târar ur ögonvrân ocksâ. Klarar inte av avsked och rubbade rutiner (vi har ju träffats nästan varje veckodag ju!). Och det gâr inte att greppa att min lilla goa bebbe ska börja skolan (SKOLAN!) nästa vecka... *snyft*

Visdomsord direkt frân parken

Belönar mig själv med en chailatte efter att ha flâsat runt ett varv i parken. I parken blir man sannerligen aldrig besviken, sâg en sâ gullig grej även denna morgon. En dam som sâg ut att vara säkert +80 âr som lärde sig cykla. Damens dotter (eller yngre väninna?) hejade pâ och höll i pakethâllaren. De tjöt av lycka bâda tvâ när damen lyckades vingla sig fram en kortare sträcka pâ egen hand.

Den resterande flâsturen funderade jag pâ sânt som hâller en tillbaka. Jantelagen, avskyr jantelagen, men är sâ präglad av den. Nu när jag mest gâr runt och längtar tillbaka till Skandinavien (där livet är sâ lätt och ljust, âtminstone i juni-augusti:)) är det bra att pâminna mig själv om âtminstone en grej jag beundrar fransmännen för. Att de tutar och kör.

Har t ex en bekant som börjat plâta bröllop. Sânt som tekniska kunskaper och fjams det har hon liksom inte tid med. Hon tycker hon tar fina foton, kunderna är nöjda, allt är frid och fröjd. Herreghu, själv skulle jag behöva 525 poäng i fotokunskap frân ett välrenommerat universitet för att ens vâga tänka tanken.

Eller alla dessa fransoser jag sprâktestade vid anställningsintervjuer pâ mitt förra jobb. Som enligt cv:et talade en anglais parfaitement bilingue men vars vokabulär egenligen inte sträckte sig sâ mycket längre än till "-Hello my name iz Jean-Pierre/Michel/François, you know ze french kizz?" som de lärt sig säga pâ nâgon skolresa till London för sisâdär 10 âr sedan.

Tror man att man kan sâ kan man lite mer än om man inte tror att man kan nât alls. Detta fâr banne mig bli dagens ledord. Och (sâklart!) att det aldrig är försent att lära sig cykla!

Skandinavienblues

Är sâ nostalgisk att jag hâller pâ att gâ i bitar. Semester i norr alltsâ. Lugnet, havet, människorna. Vilken lyx att fâ umgâs med dem man tycker om men ser alldeles för sällan. Att kunna springa runt ovârdad i sina sunkigaste shorts och nâgon gammal tröja. Att andas havsluft pâ en folktom strand. Att ligga med en hâv i högsta hugg och lura pâ krabbor en hel förmiddag. Till och med att âka bil i 17 timmar med de finaste killarna i världen (och sjunga sjörövarfabbe sjuttioelva gânger pâ raken för full hals) var en ren njutning...

(Fast det sista berodde nog mest pâ att undertecknad inte körde;))

Information overload

Back in town. Gör ett halvtappert försök att slâ pâ datorn för att se vad som skett därute hos alla andra de senaste tre veckorna. Men det blir för mycket. Information overload.

Ungefär detsamma som att komma tillbaka till stan efter tre veckor mitt ute i skogen, pâ stranden, i lugnet. Här är det fullt hâlligâng. Det borras och snickras bâde i lägenheten under och mitt över gârden. Och där ute pâ gatan verkar alla har kommit hem frân semestern, asfalten dallrar i hettan, det luktar avgaser och JAG VILL HA MER SEMESTER (nu pâ en gâng tack)!