Vi fick lite egentid igâr jag och mannen. När barnet äntligen somnat och det kvällströtta besöket ville gâ och lägga sig. Men vi tittade inte pâ ond brâd död utan tog en efterlängtad kvällspromenad pâ tu man hand. Det är nog det jag saknar mest sedan "det nya livet", det med barnet, började. Förut gick vi ut pâ kvällspromenad ofta, ofta. Jag lärde känna de vandringsvänliga strâken utan och innan i Vincennes och Paris östra kvarter efter allt nattligt promenerande.
Städer är bäst om natten. När bilarna och horderna av stressade människor hâller sig pâ avstând. Och man ostört kan flanera förbi väldoftande restauranger, känna lugnet i nästintill tomma parker och vandra över upplysta broar.
Igâr promenerade vi i ett stilla duggregn som övergick i ett skyfall och som till sist tvingade oss att ta metron hem. Men det var härligt ändâ. Och jag föll lite mer för den här staden som jag ibland har lite svârt att komma överrens med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar