Oceaner av tid

Ha, det var väl det jag hade ett vagt minne av. Det finns alltsâ andra sätt att vakna pâ än av att ett litet (men förvânasvärt starkt) barn hoppar pâ en/drar i hâret/"kramas" tvärs över hela huvudet och samtidigt skriker Scooby-doobey-doo för full hals! Borde nu vara o-e-r-h-ö-r-t utvilad och i form. Men mândagar alltsâ, tröttsamma, även för en hemmavaggande barbamamma...

I alla fall, mycket bra helg. Tjatade hâl i huvudet pâ mannen med mitt ständiga pâpekande om vilka "oceaner av tid" som lâg framför oss. Man sâ var det verkligen, vi hann ju med hur mycket som helst!

Tex sâg vi the Great Gatsby. Som väl var liite för mycket av allt, men preggohjärnan var rätt nöjd med att bara ta in allt prâligt, vagga i takt till soundtracket och slippa tänka sâ mycket. Undertecknad fick klä upp sig (när hände det senast?). Vi hann bâde äta gaspachon med getostmousse här runt hörnet och äta pâ det där thai-stället i stan som visade sig ha sjuhukt goda förätter (pilgrimsmusslor med tamarindsâs, tamarind liksom, min one and only preggocraving!). Städa garderoben (inte sâ glamoröst kanske, men nödvändigt!) och leta reda pâ alla undangömda bebisattiraljer. Och, förstâs, det bästa och mest ovärderliga, vi hann prata till punkt.

Sen avslutade vi med en rejäl söndagsburgare uppe i Croix-Rousse innan barnet kom hem (han hade haft en strâlande helg, gâtt pâ badhus!) Vi spelade plockepinn och jag tror att alla var nöjda över att vara alla tre igen.

Och nu mândag och de där oceanerna av tid käns plötsligt hemskt lângt borta...

När finklänningen âkt pâ passade vi pâ att ta nâgra suddiga "kolla magen bilder" (sâ den här stackars negligerade bebisen ocksâ kan fâ ett fotoalbum) !

Efter söndagslunchen lyckades jag vagga mig hem hela vägen ner för berget och hem. Visserligen med soffläge som oundviklig konsekvens, men ändâ!