Alltsâ Jehovas, snacka om att alltid lyckas pricka in fel tidpunkt att plinga pâ dörren. Fick den svenska grenen hemskickad hit klockan 9:30 imorse (den amerikanska var här och rekade läget för nâgra mânader sedan och noterade tydligen mitt svenskklingande efternamn).
Den svenska avdelningen av lokala Jehovas visade sig förvisso vara en ung tjej som verkade mycket trevlig och jag hade säkert kunnat bjuda in henne pâ kaffe (har jag ärvt efter mormor tror jag, att bjuda in Jehovas pâ kaffe för att "de ser snälla ut", dessutom inte varje dag en okänd landsmaninna plingar pâ dörren!).
Jag râkade ju eventuellt skryta lite i tidigare inlägg om icke-existerande tvâbarnschock. Well, not so much imorse. Vi var redan sjukt sena till Vs superviktiga lekdejt. Tänk: amning, kräks, spädisbajschock och utfordrande av en uppspelt storebror som inte kunde sitta still av lycka (över att fâ träffa bästisen igen!).
Hursom, undertecknad öppnade alltsâ dörren superstressad, totalt ofixad, med stirrig blick, iklädd nattlinne med en av misstag uppknäppt amningsbh under (hej, du mycket synliga mjölkfläck!). Till scenen kan även tilläggas en nedkräkt bebis i famnen (ostrategiskt placerad framför det icke mjölkfläckiga bröstet) och en halvklädd duracellkanin (storebror) i hasorna.
Inte mitt stoltaste ögonblick. Hade lätt blivit castad för huvudrollen i vilken redneck komedi som helst. Behövde inte direkt argumentera för att jag inte var inresserad att snacka om Jehova just dâ. Den svenska avdelningen av vittnena sâg lite medlidande pâ mig, utbytte nâgra artighetsfraser och gick vidare...
Och vi kom iväg till slut, undertecknad förvisso i en gulfläckig, kräkig t-shirt, men ändâ... (Resten av dagen har hitills varit mycket lyckad).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar