Mina värsta farhâgor om hur det är att bo i en liten stad besannas en efter en. Idag var det dags att ofrivilligt bonda med brevbäraren. Jag trodde hon kom med mina beställda vinterskor, vilket hade varit strâlande för jag fryser om fötterna. Men hon sâlde en almenacka "Betala hur mycket ni vill, men minst fem euro för det är det jag köpt in den för". Fyra sidor supertunnt papper, fem guldpengar, jomenvisst... Inte ens stora barnet, som var hemma pâ lunch, tyckte den var fin trots omslagsbilden med giraffer pâ.
Man vill ju inte göra sig ovän med brevbäraren, sâ jag köpte en för alldeles för mycket pengar och trodde det kanske skulle vara bra sâ. Men under de minuter jag letade efter checkhäftet hann hon ta sig en titt inne i lägenheten(!) Ställa tusen frâgor (jobb, barn, hur mycket vi betalar i hyra, wtf?!) och undra om vi kanske inte kunde ta emot en inneboende student?
Sen gick hon för att skvallra med grannen ovanpâ, antagligen om den underliga utlänningen nyss inflyttad frân storstan (minsann!) och hennes stökiga, underligt innredda lägenhet. Hon lovade dock att âterkomma för att prata om studenten som letar husrum, trots undertecknads mjäkiga protester om att alla vâra rum är upptagna.
Voilà, nu känner jag brevbäraren (men kommer lâtsas vara ute när hon plingar pâ nästa gâng).
